theamazinglight

Vi begränsar vår förståelse av Gud när vi enbart använder vår logik för att förstå honom. Detta eftersom vår logik är begränsad och Gud befinner sig ljusår över vår logiska förmåga. Vi måste inse att vi inte kan förstå Gud utifrån de ramar som vår logik sätter upp. Desto mer vi inser och accepterar att Gud befinner sig utanför dessa ramar, desto mer tror jag att vi också kan förstå honom och hans vägar. Vi människor har många gånger en stark tilltro till vår logik och jag tror att vi också många gånger har svårt att acceptera att det kan finnas något som är högre än logiken. Att enbart inse och acceptera att logiken inte helt och hållet kan förklara Gud och hans vägar, ger i sig bättre förståelse av Gud. På så sätt förstår man att logikens ramar inte är Guds ramar. Han rör sig utanför. Och att förstå detta ger oss också större förståelse av vem Gud är.

Om vi tror att vi helt kan förstå Gud utifrån vår logik, så är det samma sak som om man hela livet hade bott i ett hus utan fönster, och sedan tro att man kan ge en bra bild av vad som kan finnas utanför huset.

Som tur är så är Gud på många olika sätt i allra högsta grad ändå närvarande i det ”hus” vi lever i. Därför kan vi också genom att söka Gud, ändå få en någorlunda bra bild av vad som finns bortom ”husets väggar”.     

Jesus fick frågan en gång om vad som är viktigast för människan att göra. På detta svarade Jesus att det absolut viktigaste är att man ska älska Gud med hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft. Det näst viktigaste är att man ska älska sin nästa som sig själv. När jag har tänkt på det första budet har jag många gånger tänkt att Gud är väldigt självisk som menar att det absolut viktigaste är att man ska älska honom. Jag har funderat en del på det här och kommit fram till att så inte är fallet. Jag tror att det första budet helt enkelt är en förutsättning för att man ska kunna leva upp till det andra. Älskar man Gud, så älskar man också själva kärleken och det kan nog behövas, för det är en hel del kärlek man ska sprida om man ska uppfylla det andra budet.

Gud förväntar sig inte eller kräver att vi fullt ut ska leva upp till de här buden. Jag tror att han är väl medveten om att vi inte alltid kan göra det. Men jag tror att Gud har satt upp de här buden för att det är just det här vi alltid ska sträva efter. Strävar man efter något så brukar man ju också åtminstone komma en bit på vägen. Jag är helt övertygad om att ju mer vi lever våra liv efter de här buden, desto mer och mer fantastiskt kommer våra liv bli, inte bara för oss själva utan även för människor i vår närhet.   

Vi människor strävar mer eller mindre efter att bli bättre och godare människor. Detta kan man göra antingen genom att titta bakåt och försöka hålla det onda och mörka borta, eller så kan man hålla blicken framåt och försöka närma sig det ljusa och goda. Ofta så har vi förmodligen någon form av kombination av de här vägarna, i vår strävan efter att bli bättre människor. Jag tror att det finns en risk i att för mycket rikta sitt fokus bakåt och anstränga sig för att hålla det mörka borta. Det kan då lätt bli så att det bara är det mörka du ser omkring dig. Genom att rikta blicken för mycket bakåt mot det mörka när du går genom livet, ökar risken också för att du ska snubbla, och därmed hamna i det mörker du försöker undvika. Genom att rikta sitt fokus för mycket mot mörkret, så glömmer man också lätt bort att närma sig ljuset. Därmed kan det bli så att man på något sätt hamnar i något sorts mellanläge mellan det ljusa och det mörka.

Jag tror istället att det bästa är att man i så stor utsträckning som möjligt vänder blicken framåt, och i allt försöker närma sig ljuset. Fylls man av ljuset så hålls också mörkret per automatik borta från en. Ljus skingrar mörker. Rör man sig mot ljuset, så rör man sig längre bort från mörkret. Då behöver man heller inte ägna någon energi åt att hålla det mörka borta. Ju mer ljus man har inom sig, desto mindre plats finns det över för mörker.

Faktum är att man omöjligt kan undvika mörker utan ljus. Så sök därför ljuset för att undvika att ditt inre fylls av mörker. (Behöver väl knappast säga varifrån jag tror att allt ljus kommer ifrån, och därmed var vi borde söka det.) :)  

Våra hjärtan befinner sig i en konstant förändringsprocess, ibland är den mer påtaglig och ibland är den mer stillsam. Det är en förändringsprocess som vi har den yttersta kontrollen över. Det är vi som bestämmer i vilken riktning förändringen ska ske.

Vi måste fråga oss vad vi vill fylla våra hjärtan med. Vi måste också inse att vi formar våra hjärtan varje dag, varje timme och varje minut. Sedan måste vi hitta den riktning vi vill att förändringen ska ske i. Jag försöker hålla min riktning mot Gud, för hos Gud finns allt jag vill fylla mitt hjärta med. Trots att jag ibland hamnar snett och tappar fokus, så är det mitt hjärtas längtan att röra sig i den riktningen.

Gud försöker inte kontrollera våra handlingar. Han vill att vi enbart ska göra goda handlingar gentemot varandra, men att kontrollera och styra oss är inga arbetsmetoder han använder för att uppnå detta. Istället så vill han förändra våra hjärtan, för att vi genom egen vilja i allt ska vilja göra gott. Gud vill inte tvinga oss till att göra gott, han vill att vi i våra hjärtan ska vilja göra det ändå. Just därför är Gud så angelägen om att få vara del av hjärtats förändringsprocess hos varenda människa.      

Många undrar hur man kan tro på en Gud man inte ser. Jag ska göra en illustration som visar att det faktiskt inte är några konstigheter med det. Jag upplever att Gud på många sätt är som gravitationen. Jag kan inte se gravitationen, men jag känner den i alla fall. Jag kan varken se den eller ta på den. Jag kan heller inte riktigt förklara varför den fungerar eller hur den fungerar, men jag känner att den i allra högsta grad är verklig. Likadant är det med Gud, jag kan inte se honom, men jag känner ändå att han är verklig.  

Man kan gå genom hela livet utan att ha en aning om att gravitationen finns, men den är trots det helt avgörande för ens existens. På samma sätt tror jag att det är med Gud. Jag tror att oavsett om man tror att Gud finns eller inte, så är han helt totalt avgörande för världens och varenda människas existens.

Eftersom jag vet om och känner gravitationen, så kan jag också se dess verkningar runt omkring mig. Om jag däremot inte hade trott på gravitationen, så hade jag ju heller knappast kunnat förstå vilken enorm betydelse den har. När det gäller Gud så upplever jag både att jag vet och känner att han finns, och därför kan jag också se och uppleva hans härlighet runt omkring mig.   

När jag tänker på Jesus liv på den här jorden, så ser jag det som en omöjlighet att han inte skulle bry sig enormt mycket om varenda människa på den här jorden. Gud kom ner till jorden och blev som en av oss. Gud blev människa genom Jesus och blev, av sin egen skapelse: förnedrad, torterad och dödad. Detta gjorde han för vår skull. Han kunde välja att göra exakt vad som helst (då menar jag också bokstavligt talat exakt vad som helst), men för vår skull så valde han att genomlida allt detta. Enligt mig är det omöjligt att Gud bara skulle bry sig lite halvt om oss eller bara bry sig om vissa människor. Ett sådant tänkesätt går helt enkelt inte ihop med vad Gud faktiskt gjorde genom Jesus för tvåtusen år sedan. Med Jesu liv i åtanke så är det enligt mig helt enkelt omöjligt att tänka att lidande på något sätt skulle bero på Guds illvilja eller bristande engagemang.

Om det Bibeln berättar om Jesus är sant, så finns det inte en chans att Gud tvåtusen år senare har slutat bry sig om oss. Om det ens är möjligt så måste Gud bry sig ännu mer om den här världen nu, än han gjorde innan Jesus kom hit. Genom Jesu död så satte Gud verkligen ett värde på den här världen. Gud gjorde oss värdiga att dö för och något högre värde än det kan den här världen omöjligt få. Att tro att Gud inte verkar bry sig längre efter att ha satt detta skyhöga värde på oss, går helt enkelt inte ihop. Antingen så bryr han sig inte alls eftersom han inte finns, eller så finns han och bryr sig då något enormt mycket om oss. Enligt mig kan det inte finnas något mellanting.

Om du någon gång befinner dig i en situation då du känner dig övergiven, sätt dig då och fundera över Jesu liv och vad han faktiskt genomled för din skull. Då är jag övertygad om att du också kan se att det inte finns en chans att Gud har övergivit dig eller av illvilja låtit dig hamna i den här situationen. Då tror jag att du också kommer att se att Gud i detta nu ser på dig och den situationen du befinner dig i, och att han inte ser dig med en dömande blick, med en krävande blick eller med en föraktande blick, utan enbart med kärlekens blick.

Jesu liv på den här jorden var från början till slut en enda lång kärleksförklaring till oss människor. Jesu liv är det ultimata kärleksbeviset från Gud till oss människor, och det är ett kärleksbevis så oerhört starkt att dess giltighet gäller än idag och kommer att gälla för all framtid. Det kärleksbeviset är också mer än tillräckligt starkt för att också innefatta just dig!   

Om du någon gång har fått höra en dum kommentar om din vikt, utseende eller vad som helst. Då är det något du överhuvudtaget inte behöver ta till dig. En sådan kommentar innebär inte på något sätt att det är något fel med dig eller att du behöver rätta till något. Däremot är det den som säger detta som har gjort fel och behöver vända sig till sig själv, och rätta till detta inom sig. Gud har skapat dig till att se ut som du gör, och vara den du är. Gud har däremot inte skapat den andra personen till att säga elaka kommentarer, utan till att säga kärleksfulla. Så vem är det egentligen som behöver ändra på sig? Du eller den andra? Livet blir helt enkelt så mycket lättare om man ser på saker utifrån Guds ögon. 

Ett krossat hjärta kan drabba vem som helst. Ibland kan det kanske till och med vara omöjligt att undvika. Att sedan bygga upp det tror jag är en väldigt svår och komplicerad process. Jag tror till och med att det är så svårt, att om man försöker göra detta på egen hand så hamnar man lätt i en ny situation där man än en gång behöver bygga upp det. Det finns en annan variant, att man istället för att på egen hand bygga upp det, att man överlåter reparationen till Jesus. Gör man det, så fungerar det på samma sätt som när ett brutet ben läker. När ett brutet ben har läkt blir det starkare än det var innan man bröt det. Låter du Jesus stå för reparationen, så kommer ditt hjärta att stärkas och göra dig bättre rustad att möta eventuella framtida svårigheter.      

Min hjärna och mitt hjärta kan stundtals vara lite oense om vissa saker. Ibland händer det att min hjärna får för sig lite skumma saker och börjar tänka att det här med att Gud finns, inte kan stämma. Men som tur är så är mitt hjärta på hugget och ganska snart övertygar hjärnan igen om att Gud finns. Min tro sitter inte i huvudsak i hjärnan, utan främst i hjärtat. Mitt hjärta säger mig hur fantastisk Gud är, och att det är så klockrent att Gud verkligen finns. I Bibeln så står det att när man tar emot Jesus så flyttar han in i ens hjärta, därför är mitt hjärta så starkt och kan utan större och längre kamp vinna slagen mot hjärnan. Hjärtat är själva kärnan av vilka vi är, inte hjärnan. Därför borde vi lyssna på vad vårt hjärta säger. Jag väljer hellre att lyssna på mitt hjärta än min hjärna, och hjärtat säger mig att Gud finns och att han är helt makalöst fantastisk. Sedan kan min hjärna få bråka och försöka ställa till med vilka problem den vill, men den kommer aldrig att vinna över mitt hjärta där självaste Jesus bor.  

Jag tror att varenda människa har förutsättningar att bli en god kraft i den här världen. Men lika lite som en idrottare, som inte tror på sig själv kan nå sin fulla potential, så kan inte heller vi bli lika goda människor vi har förutsättningar att bli om vi inte tror på de goda krafter som finns inom oss. Jag tror att varenda människa har många bra och goda egenskaper, så leta i ditt inre efter dina goda krafter och ta sen fasta på dem och utveckla dem. Låt de goda krafterna inom dig definiera dig och bygg ditt jag kring dem. Förutom att jag försöker utveckla mina goda krafter så upplever jag även att jag har funnit själva källan och ursprunget till de här krafterna. Därför har jag också hittat det ultimata stället att utveckla och bygga på mina bra sidor och därmed automatiskt minska mina dåliga.     

Genom att söka Gud, läsa bibeln, be, tala med andra människor o.s.v. så kan vi förstå en del av Gud, vem han är, och varför saker och ting sker. Vi kan urskilja ett sammanhang, men inte helt till fullo förstå vem Gud är. Gud är så ofantligt stor att vi med våra mänskliga hjärnor inte helt och hållet kan förstå hur stor han är, varför det och det händer, varför han gör si och inte så. Vad vi kan göra är att söka Gud och försöka lära känna och förstå honom så mycket vi kan. Men jag tror också att vi måste helt enkelt acceptera att vi inte kan fatta allt. Och vi kan bara lita på att Gud har koll på läget och att han vet vad han håller på med.  Billy Graham har sagt att ”Om vi kunde förstå Gud med våra hjärnor, så vore han inte större än våra hjärnor och vore då inte värd att tillbe.” Om vi hade kunnat förstå allt om Gud då hade han ju legat på samma nivå som oss eftersom vi då med ett mänskligt tänk kunde förstå honom. Då hade det ju heller inte varit något speciellt med honom.

Enligt mig är det egentligen inte särskilt logiskt att Gud finns, det är heller enligt mig inte logiskt att allting skapades av en slump. Det är inte ens logiskt att det finns något överhuvudtaget. Det absolut mest logiska skulle vara att det helt enkelt inte fanns något överhuvudtaget. Jag menar, hur kan något skapas ur inget! Antingen måste det ha gjort just detta eller så har allting alltid funnits. Men hur kan det ha gjort det? Detta är helt omöjligt för vårt mänskliga tänkande att greppa. Hur kan någonting alltid ha funnits, eller någonting skapas ur ingenting? Enligt vårt mänskliga tänkande och logik så har allting en början, och någonting skapas av någonting. Så är det bara! Allt detta säger mig att det måste finnas något som ligger bortom naturen och det materiella. Om naturen är det enda som finns, så måste alla frågor kunna besvaras utifrån naturen. Det är ju det enda som finns i så fall. Men enligt mig så är det omöjligt att enbart utifrån naturen förklara hur någonting överhuvudtaget kan finnas. Därför måste det finnas något utöver naturen, något som är högre än vårt förnuft och logik. Att Gud finns är inte logiskt, men eftersom allting egentligen är helt ologiskt så blir det logiskt att Gud finns. Är detta logiskt? Haha       

Jag har fått frågan om hur det är möjligt att Jesus både var helt och hållet människa och helt och hållet Gud. Detta är egentligen helt omöjligt för oss att förstå. För oss så blir ett plus ett två, och aldrig ett. Men om Jesus var hundra procent människa och samtidigt hundra procent Gud så måste ett plus ett i detta fall ha blivit just ett. Detta går emot all mänsklig logik. Hur kan det då vara möjligt? Det första vi måste göra för att besvara den här frågan är att fråga oss om Gud finns eller inte. Finns Gud så måste det vara möjligt. För det första, om han finns, så har han ju skapat den logik som gör att jag kan hävda att det är ologiskt att ett plus ett blir ett. För det andra, om han finns, så är det ju han som har bestämt att ett plus ett blir två. Har han gjort detta så känns det ju ganska rimligt att han någon gång, när han hade lust kunde se till så att ett plus ett för en gång skull blev ett. Finns han så har han ju skapat alla regler och borde ju därför också kunna göra undantag. Gud gjorde ett sådant här undantag för tvåtusen år sedan, och visade att ett plus ett faktiskt kan bli ett. Och aldrig har väl ett matematiskt undantag varit så fantastiskt som detta!       

Guld och diamanter är något som är oerhört värdefullt, men egentligen så är det inte värt någonting. Guld och diamanter är enbart värdefullt för att vi helt enkelt har bestämt oss för att det ska vara det. Det är i sig inte på något sätt värdefullt. Det finns dock saker i den här världen som i sig själva är värdefulla. Detta eftersom Gud har bestämt att det är värdefullt, inte människan. En sådan sak är Du! Vi människor är i oss själva oerhört värdefulla, eftersom vi är skapade till Guds avbild. Med guld och diamanter fungerar det så att ju mer man hittar desto mer sjunker värdet. Med människor däremot fungerar det inte så eftersom Gud älskar alla människor lika mycket, och då kan inte värdet på en människa någonsin sjunka.

Hur bra de signaler en antenn först tar emot och sedan skickar vidare är, beror dels på hur stark själva signalen den tar emot är och hur bra antennen är på att ta emot signaler. När det gäller vår relation med Gud så är vi som antenner. Den konstanta signal av kärlek, glädje, förlåtelse och frid,  Gud skickar, är så oerhört ofantligt stark att jag till och med tror att det är fysiskt omöjligt att fånga upp hela den här signalen. Signalen kan det helt enkelt aldrig vara fel på. Hur stor tillgång vi får av det fantastiska Gud ger oss, beror alltså helt och fullt på hur pass bra mottagare vi är. Det hela är upp till oss. En riktig antenn tar upp signalerna sämre när det finns saker som hindrar eller stör signalen. Precis så är det för oss människor också. Vi bygger på olika sätt upp hinder för signalerna att komma fram. Synd är sådant som hindrar Guds signaler, men tack vare att Jesus dog på korset så kan vi få förlåtelse för våra synder. Ber vi Gud om förlåtelse så tar han bort synden så att vår mottagningsförmåga förbättras.


Det finns andra saker som också kan vara hinder för signalerna att nå fram t.ex. att man jobbar för mycket, ägnar för mycket tid med båten eller helt enkelt att man i för stor utsträckning försöker lyckas i det ”världsliga”. Jag tror att det egentligen är omöjligt för oss människor att helt bli kvitt sådana här hinder. Vi människor tycks ha en tendens att i olika stor utsträckning skapa hinder mellan oss och Gud. Vad vi kan göra är att göra så gott vi kan för att hinder inte ska uppstå och när de väl uppstår, försöka ta bort dem så snabbt som möjligt. När hindrena är borta är det egentligen bara att slappna av och helt enkelt ta emot det Gud har att ge. Precis som att lägga sig och sola. Man lägger sig på stranden, njuter och tar emot. När man sedan har solat sker förändringen automatiskt, färgen ändras. Likadant är det med Gud, man behöver bara sola sig i hans glans och ta emot allt det fantastiska han har att ge. Sedan kommer allt det man tagit emot, automatiskt ut till andra människor. Så ta bort alla hinder, riv alla murar och lägg dig sedan ner och sola.

Med hjälp av logiken kan man komma fram till att det är ologiskt att Gud finns. Men om Gud inte finns, vilken tilltro kan man då egentligen sätta till sin logik? Jag menar hur kan man komma fram till en logisk slutsats som stämmer, om det inte finns någon logik bakom logiken? Jag ser det som väldigt otroligt att man kan dra korrekta logiska slutsatser, om allting kommer ur en slumpmässig och okontrollerad händelse. För mig är det mer logiskt att det finns en logisk skapare bakom. Min logik säger mig det i alla fall.     

Min gårdagskväll var fylld av blandade känslor. Jag kände allt från uppgivenhet till kampvilja, från ledsamhet till tacksamhet, till och med ren ilska. Jag såg nämligen på kanal 5:s program ”Kungarna av Tylösand”, ett program om ett gäng festande ungdomar i den svenska sommaren. Att få se människor som: är otrogna, skriker hatiska kommentarer, bråkar och spyr, det påverkade mig starkt.

Vid ett tillfälle i programmet så skrek en kille väldigt hatiska kommentarer till en tjej i gänget, för att han tyckte att hon var så tråkig när de festade. Först så gjorde detta mig oerhört arg, sedan blev jag bara ledsen. Dels för den för den där tjejen som fick höra de här hemska sakerna, men också för den där killen som sa det. Jag blev ledsen när jag tänkte på hur han i sitt hjärta måste känna sig när han kan säga sådana saker. Jag blev också väldigt ledsen när det blev tydligt för mig att så många människor lever i en sådan här verklighet. En verklighet fylld av alkohol, otrohet och en känsla av att inte duga.

Jag kände samtidigt också stor tacksamhet när jag såg programmet. En tacksamhet över att jag har funnit platsen där jag hör hemma, att jag har hittat hem. En tacksamhet över att jag inte har den minsta längtan eller önskan av att vara en del av Kungarna av Tylösand-livet. Och en tacksamhet över att jag har funnit det absolut bästa jag kan fylla mitt liv med, och det är Jesus.      

Något som i alla fall stärktes i mig av att se programmet, är min vilja att dels genom denna blogg sprida det fantastiska ljuset Jesus. Det enda ljus som till fullo kan fylla det enorma bekräftelsebehovet vi människor har. Programmet gjorde det tydligt för mig vilket behov det finns bland människor att få uppleva detta ljus. Och jag måste göra vad jag kan för att sprida detta. Vi måste möta mörkret med det fantasiska ljuset. Nu är det kampvilja som gäller!     

Filosofen Rousseau sa på 1700-talet att: ”Människan är född fri men överallt lever hon i bojor”. Trehundra år senare så stämmer detta fortfarande oerhört bra in på vår värld. Vi lever i en värld som i mångt och mycket säger att vi måste skapa vårt eget värde, därmed finns det ett enormt tryck på oss att ”bli någon”. Vi måste se ut och vara på ett visst sätt, för att duga. Tv-programmen om lyxliv, skönhetsoperationer och fester, avlöser varandra. Status och kändisskap är något vi uppmanas att eftersträva, och vi bedöms utifrån vad vi presterar. Allt detta skapar sådana bojor som Rousseau talade om.

Det är här Gud än en gång kommer in i bilden. Han gör mig fri ifrån de här bojorna. Många tror, att tro på Gud är något som binder fast en, något som sätter upp en massa hårda regler man måste följa. Detta är en total missuppfattning. Det är helt tvärtom, istället för att låsa och binda mig så gör Gud mig fri. Han gör mig fri från de krav den här världen ställer på mig.

Gud säger till mig att han älskar mig och att jag inte behöver göra något för att duga, jag duger som jag är. Och han säger till mig att det inte är mitt utseende, mina prylar eller min status, som gör mig lycklig. Det är vad mitt hjärta består av och vad jag fyller mitt hjärta med, som gör mig lycklig. Och det man ska fylla sitt hjärta med, är kärlek. Kärlek till våra medmänniskor och till Gud.   

Våra liv är som ett pussel, ett pussel vi fyller med olika bitar. Familj, bostad, jobb, vänner och fritidsintressen är alla pusselbitar vi försöker lägga i våra liv. De här pusselbitarna kan se olika ut från person till person och likaså kombinationen av bitar. Vissa vill ha mer bitar av en viss sort och andra mer av någon annan pusselbit. Vi är alla olika och vill fylla våra liv med olika pusselbitar. Jag tror också att det finns en särskild och speciell pusselbit. En pusselbit som är ganska stor jämfört med andra pusselbitar, och dessutom har sin plats precis i mitten av alla människors pussel. Denna pusselbit måste också dit för att vårt pussel ska bli helt. Grejen är också den att det bara finns en enda bit som passar där. Jag tror att alla människor har ett behov av att täppa till den här luckan som avsaknaden av den här pusselbiten ger. Människor hittar också olika sätt man tror ska fylla luckan, t.ex. med alkohol, droger, jobb eller shopping.

När jag var yngre och pusslade så kunde det hända att man hittade en bit som såg ut att passa, men när man försökte lägga den märkte man att den gick trögare än andra bitar. Då tänkte man att den ser ju ut att passa, men den är väl bara trögare än andra. Så man tryckte dit den helt enkelt, även att man kände att den inte riktigt hörde dit. Men när man lägger fler bitar ser man att den inte hör dit, den ligger där och skaver mot andra bitar och gör det omöjligt för andra bitar att hamna på rätt plats. Ligger biten kvar på samma plats går det helt enkelt inte göra klart pusslet. Det blir inte komplett. Det kanske kan funka hyfsat ett tag med någon annan bit, men efter ett tag så börjar den skava mot andra bitar och man märker att andra bitar inte heller går att sätta på rätt plats. I våra livspussel finns det bara en pusselbit som passar på den här platsen och gör pusslet komplett. Den pusselbiten är Jesus. Relationen med Jesus går inte att ersätta med något, han är oersättlig. Jesus är den enda biten som kan fylla platsen för den pusselbiten. Vi kan försöka med att lägga dit en annan bit, men den kommer aldrig att riktigt passa. Lika lite, som fel bit aldrig kan passa i ett riktigt pussel. Med Jesus som mittersta pusselbit blir vårt liv komplett och helt. Lägger man biten av Jesus först och sedan bygger pusslet utifrån den biten, så blir också bilden pusslet föreställer vackrare än du kan tänka dig.    

Alla människor på den här jorden är som en enda människokropp. Och jag tror att Gud in i minsta detalj har lagt upp en plan för hur hela den här ”kroppen” och alla dess delar ska må så bra som möjligt. Men Gud älskar oss alldeles för mycket för att köra över oss, därför ger han oss valet att välja väg. Om vi vill följa hans plan eller välja en annan väg. Varje del i den här ”kroppen” kan alltså välja att vara något annat än Gud hade tänkt. Tyvärr gör vi människor detta i ganska stor utsträckning. Vi tror att vi vet bättre vad som är bäst för oss. Ändrar delarna på sig, så blir ju också ”kroppen” annorlunda. Jag tror att detta är anledningen till de problem vi ser i världen. ”Kroppen” är skadad eftersom delarna har strukturerat om sig och hamnat på fel plats. Varje del som befinner sig på fel plats mår inte heller bra, den befinner sig inte i sin naturliga miljö och är inte skapad för att vara där. Städet (ben i örat) hjälper inte kroppen att höra om det sitter i benet, det gör det däremot om det sitter i örat. Städet skulle säkerligen också känna sig rätt meningslöst om det satt i benet, och därmed inte fanns på sin rätta plats och hjälpte kroppen att höra.

Att ”kroppen” är skadad innebär inte att livet är dåligt. En funktionshindrad person är fysiskt skadad, men kan ändå helt och hållet instämma i att livet är gott. Samtidigt som personen också kan instämma i att funktionshindret också innebär en hel del umbäranden och problem. Vi kan inte lasta Gud för de problem som uppstår när vi tror att vi vet bättre än honom. Alla delar behövs och behöver vara på rätt plats för att kroppen ska fungera på rätt sätt. Att vara strålben (gör att man kan vrida handen) kanske inte är lika ”sexigt” som att vara hand. Men strålbenet är oerhört viktigt för handen. Utan strålbenet så kan inte handen uppnå sin fulla potential. Och utan handen så är strålbenet utan funktion. Vi människor hänger ihop. Vi skadar oss själva när vi tror att vi vet bättre än Gud. Om fler och fler lyssnar på vad han har för planer för våra liv och så gott vi kan försöker leva efter den planen, så är jag övertygad om att världen kommer att bli bättre och bättre. Då kommer vi att se att ”kroppen”, men även dess delar, blir allt friskare.  

Att det finns över sex miljarder helt unika människor i den här världen, tror jag inte det är någon som har något att invända mot. Detta innebär att just du är helt unik, one of a kind. Det finns bara en som är som du. Jag tror att Gud av kärlek har skapat varenda människa, för att han ansåg att de behövdes på den här jorden. Oavsett om du tror att Gud skapade dig eller inte, så kan man inte förneka att varenda människa är helt unik. Varenda människa blir ju därmed en tillgång till den här världen. Det finns ju bara en som är som du, bara en som har dina erfarenheter, bara en som har din sammansättning av egenskaper. Du är alltså en enorm tillgång för den här världen. Ingen kan därmed ersätta dig. Du är unik! Försök därför inte bli någon annan, den personen finns ju redan. Av dig däremot finns det ju bara en. Om du ändrar dig och försöker bli någon annan, så försvinner ju det helt unika som du hade kunnat bidra med till den här världen. Just du är alltså oerhört värdefull oavsett om du tror att du är skapad av Gud eller inte.

Ibland så händer saker som vi inte förstår. Saker som vi inte kan fatta varför det skulle hända. Saker vi inte kan finna någon mening bakom. Sådana saker händer, sådant är livet. Har ni sett en 3D-tavla någon gång? Det finns två olika sorters 3D-tavlor (vad jag vet). På den ena sorten så ser man en bild, men tar man något steg i sidan så ser man en helt annan bild. På den andra sorten ser man en helt vanlig bild, men om man tittar tillräckligt länge och lägger fokuset på rätt sätt, så blir bilden helt plötsligt en 3D-bild. Samma bild kan ge två helt olika bilder beroende på vilket perspektiv man har. Tittar man bara på bilden, så ser man inte att bilden har en annan sida också. Jag tror att det är precis så här med livet. Ibland så händer saker vi inte kan se någon mening med, eller förstå varför detta skulle hända. Utifrån vårt perspektiv kanske det kan te sig såhär, men det kan också vara så att om vi tar ett steg i sidan så kanske det finns ett perspektiv som kan sprida ljus över situationen. Ibland kan detta perspektiv vara oerhört svårt att se, kanske till och med omöjligt att upptäcka.

I gymnasiet hade jag en psykologibok med en 3D-bild (av den andra varianten) på framsidan. Folk sa det i alla fall, för trots otaliga gångers stirrande på den där boken så uppenbarades aldrig någon 3D-bild för mig. Det gjorde det för en del andra, men för mig så förblev det en konstig och osammanhängande bild som egentligen inte sa mig någonting. 3D-bilden föreställde tre människor (har jag för mig att folk sa att den föreställde), något som sa mycket mer om varför bilden såg ut som den gjorde. Alltså, trots att jag inte kunde se 3D-bilden så fanns den uppenbarligen där. Tänk om det är likadant med livet, att det finns ett perspektiv som sprider ljus över den bild vi ser. Jag tror i alla fall att det är så. Ibland så kan det vara svårt för oss att se att det finns något som kan förklara en situation, men i sådana lägen tror att jag att vi helt enkelt måste lita på att den där 3D-bilden finns där någonstans.

Jag menar inte att denna liknelse på något sätt bevisar att det finns ett annat perspektiv som kan förklara saker och ting, men däremot tycker jag att den här liknelsen visar att man inte kan utesluta att 3D- bilden finns. Står du och tittar på en tavla och inte ser en 3D-bild, så innebär inte det att 3D-bilden inte finns. Att du utifrån dit perspektiv inte kan se någon mening med något, säger inte att det inte kan finnas ett större perspektiv som exakt kan förklara varför världen ser ut som den gör.               

Gud ÄR kärlek och vi är skapade av kärlek, därför borde vi också genomsyra våra liv med kärlek. Vi har också den fantastiska möjligheten att hämta kärleken direkt ifrån kärlekens källa, som aldrig sinar och alltid är tillgänglig.     

Jag tror att det finns ett ljus i den här världen och att det är helt upp till oss att bestämma hur mycket av det här ljuset vi vill ta emot. Har man bara ett litet sken av ljuset, är det en tröst, men mörkret kan fortfarande skrämma en. Och ju mer av ljuset man har, desto mindre makt har mörkret att komma åt en. Ljus skingrar mörker, men mörker kan inte skingra ljus. Det enda som kan få ljuset att slockna är om vi inte litar på ljuset när mörkret omger oss, och själva släcker det.

Jag har upplevt hur fantastiskt det är att närma sig det här ljuset. Ju närmare jag kommer, desto fantastiskare blir det och jag förstår mer och mer hur mycket jag faktiskt behöver det.