theamazinglight

Många undrar hur man kan tro på en Gud man inte ser. Jag ska göra en illustration som visar att det faktiskt inte är några konstigheter med det. Jag upplever att Gud på många sätt är som gravitationen. Jag kan inte se gravitationen, men jag känner den i alla fall. Jag kan varken se den eller ta på den. Jag kan heller inte riktigt förklara varför den fungerar eller hur den fungerar, men jag känner att den i allra högsta grad är verklig. Likadant är det med Gud, jag kan inte se honom, men jag känner ändå att han är verklig.  

Man kan gå genom hela livet utan att ha en aning om att gravitationen finns, men den är trots det helt avgörande för ens existens. På samma sätt tror jag att det är med Gud. Jag tror att oavsett om man tror att Gud finns eller inte, så är han helt totalt avgörande för världens och varenda människas existens.

Eftersom jag vet om och känner gravitationen, så kan jag också se dess verkningar runt omkring mig. Om jag däremot inte hade trott på gravitationen, så hade jag ju heller knappast kunnat förstå vilken enorm betydelse den har. När det gäller Gud så upplever jag både att jag vet och känner att han finns, och därför kan jag också se och uppleva hans härlighet runt omkring mig.