theamazinglight

Det är många gånger lätt att jämföra sig med andra. Lägger man också stor vikt vid sådana jämförelser, är det också lätt att på olika sätt känna sig oduglig, eftersom det inte är särskilt svårt att hitta någon som är bättre än en själv på något. Men sådana jämförelser borde vi egentligen inte lägga någon vikt i.      

Det är faktiskt ganska märkligt att vi är så benägna att jämföra oss med andra, eftersom vi i egentlig bemärkelse är ojämförbara. Vi människor är inte jämförbara med varandra eftersom vi alla innehar samma värde, ett värde som är knutet till Guds kärlek till oss. Innehar något samma värde som något annat, så går det ju heller inte jämföra dem båda, de är helt enkelt inte jämförbara med varandra.

Gud vet att vi inte är jämförbara med varandra, (det är ju så han har skapat oss) och därför jämför han oss heller inte, utan ser på oss uteslutande på oss för dem vi är.   

En risk med att jämföra sig med andra är att man antingen börjar känna sig förmer än andra, eller att man istället känner sig sämre. Men inget av detta kan ju stämma eftersom Gud älskar oss alla lika mycket.

Att jämföra sig med andra är alltså inget särskilt bra att göra, och faktiskt något ganska meningslöst. Något som många gånger är bättre än att jämföra sig med andra, är att istället låta sig inspireras av andra människor. Genom att inspireras, kan man ta till sig saker ifrån andra, utan att för den skull känna sig mindre eller förmer.

Det är väldigt befriande att veta att det finns någon som aldrig ser på en utifrån jämförelser med någon annan, utan alltid ser på en utifrån den man är. Det är så Gud ser oss, och det är också så vi borde se på våra medmänniskor.        

Varför är vi här på jorden? Jo, vi är här för att visa kärlek till människorna vi möter, vi är här för att lyfta upp människor som faller, vi är här för att hjälpa de människor som är i nöd, och vi är här för att visa människorna vi möter att de duger som de är. Detta är varför vi är här, och vi är här för att göra detta tillsammans med Gud, han som älskade oss först. Att älska och hjälpa människorna omkring oss är också det bästa sättet för oss att ge något tillbaka till Gud, för det är oss människor han älskar mer än något annat.  Genom att leva för andra människor, så kan vi göra våra liv till en enda lång lovsång till Gud.  

Jag är på många sätt otillräcklig, jag kommer ständigt till korta och insikten slår mig ständigt om att jag oerhört ofta gör så mycket mindre än jag både kan och borde göra, men jag vill göra mitt liv till en lovsång till Gud. Jag vet att ibland kommer min sång att klinga falskt och ibland kommer jag inte träffa tonerna rätt, men jag vet också att om en sång sjungs ifrån hjärtat så kan den trots sin bristfällighet vara oerhört vacker. Som tur är så finns heller ingen bättre än Gud på att se bortom alla brister, och se ett hjärtas skönhet.        

Att gå en oviss framtid till mötes år något som lätt kan skapa oro. Själv så har jag egentligen inte en aning om vad min framtid kommer att bära med sig. Kommer jag att träffa någon, gifta mig och bilda familj? Vad kommer jag att jobba med, och kommer det vara ett jobb jag trivs med? Var och hur kommer jag att bo? Svaren på de här frågorna har jag inte en susning om.

En sak vet jag dock, och det är att det absolut inte finns någon anledning till oro. För det första så är det ju ganska dumt att oroa sig i onödan, och eftersom jag inte har någon aning om vad min framtid kommer att innehålla, så vet jag ju heller inte om den kommer att innefatta något jag skulle behöva oroa mig för, därför är det ju också helt enkelt lika bra att inte oroa sig för framtiden överhuvudtaget, eftersom jag inte vet om där ens finns något att oroa sig för.  Hängde ni med där? Haha

Men framförallt så vet jag att jag inte behöver oroa mig eftersom det finns en Gud som älskar mig och alltid är med mig, oavsett vad som händer. Och jag vet att så länge jag håller mig till honom så väntar alltid en framtid full av hopp, glädje och kärlek.     

Det finns så mycket vi vill ha här i livet. Ibland kan nog också strävan efter att få det vi vill ha, också få oss att förbise hur mycket vi faktiskt redan har. Kanske finns också det vi strävar efter, alldeles i närheten. Kanske är det till och med så ibland att vi redan har det vi söker. Vi kanske helt enkelt bara behöver stanna upp en stund, för att se vad vi egentligen har omkring oss.   

Sörj inte det du inte har, gläd dig istället över det du faktiskt har.        

Livet är på många sätt som en bergochdalbana. Det går upp och det går ner, det tar svängar man inte hade väntat sig, vändningar som vänder allting upp och ner, det kan gå snabbt nerför, men lika snabbt uppför igen. Men precis som vi kan njuta av och uppskatta en riktig bergochdalbana, så kan vi också göra det med livets oberäkneliga bergochdalbana. Detta trots att det svänger hit och dit, går uppför och nerför och vi inte har en aning om vart det egentligen bär av.   

Ett vanligt talesätt när något går snett eller inte går som man tänkt sig, är att det inte går som på räls. Men tänker man efter så är det ju just på räls som en bergochdalbana går. En bergochdalbana går inte spikrakt, men på räls går den allt. Vi har inte kastats vind för våg ut på denna bergochdalbana, utan det finns en räls att åka på.      

Det finns heller ingen bättre än Jesus att ha bredvid sig när man flyger fram genom livets fantastiska och spännande bergochdalbanefärd.  

Livet är inte lätt många gånger, men oj vad fantastiskt det är!

Solens ljus kan stundtals blockeras av regntunga moln, och ljuset kan då till synes verka borta, men bakom de stora molnen finns ljuset kvar. Molnen klarar dock inte att stänga ute ljuset alltför länge, till slut så bryter ljusets strålar igenom. Inte ens nattens tunga mörker har makt att kuva ljuset, då solens strålar återspeglas av månen.  

Även om ljuset stundtals kan tyckas vara avlägset, så finns det ändå alltid där någonstans, redo att bryta igenom. Därför kan vi också alltid sätta vårt hopp till ljuset. Ljuset överger oss aldrig. Det finns alltid där. Ljuset är vårt hopp.

Om dystrare och jobbigare tider kommer över dig, vänd då blicken upp mot månen, för att påminna dig om att ljuset är närvarande även i mörkret. Misströsta inte, för ljuset kommer återigen med full styrka att lysa över dig, när morgonen återvänder. Förlora aldrig hoppet, för gryningen kommer komma, och när den gör det kommer också ljuset. Ett ljus som skiner så starkt att det kan lysa upp även den mörkaste av situationer.       

Då var jag tillbaka igen. Det är ett nytt år, vilket innebär: nya möjligheter, nya hinder att överbrygga, nya saker att lära, nya saker att inse och nya (och förhoppningsvis vettiga) saker att förmedla på den här bloggen. Jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att ni följer denna blogg för att se vad som försiggår i mitt huvud :). Feels good to be back! 

(Förresten, vansinnigt vad tiden går fort, vi har ju redan hunnit med elva år på detta århundradet!)