theamazinglight

Tänk dig en oändligt hög stege som står rakt upprest mitt ute på en äng. Står du vid foten av den här stegen så ser du några buskar, några blommor och de träd som omger ängen. Du står och beundrar detta, men efter ett tag så börjar du inse att du har blivit ganska mätt på att hela tiden titta på samma saker. Då upptäcker du stegen som hela tiden stått vid din sida och som du på något sätt lyckats glömma bort medan du beundrade naturen omkring dig. Du börjar fundera på om du ska våga börja klättra på stegen för att kunna se mer, men det ser ju faktiskt ganska osäkert ut på stegen. Nere på marken har du trots allt koll på läget. Men efter långt velande fram och tillbaka, väljer du att börja klättra.

Till en början ser du kanske inte så stor skillnad på det omkring dig och du börjar kanske fundera på om du inte borde klättra ner igen. Men din önskan och förhoppning om att det finns något vackrare att uppleva, får dig att fortsätta. När du har kommit en bit upp på stegen så ser du plötsligt att de buskar du såg på marken faktiskt bildar vackra formationer. Du blir fascinerad av att samma buskar som var ganska intetsägande när du befann dig på marken, bildar något så oerhört vackert när du blickar ut över landskapet från stegen. Din fascination över det du har sett gör att du fortsätter klättra. Efter ytterligare några steg så ser du vad som finns bortom de träd som tidigare begränsade ditt synfält. Synen som möter dig får dig att häpna. Bortom träden ser du en stor flod som ringlar sig fram genom landskapet. Glädjen du känner inom dig ökar för varje steg du tar. Den osäkerhet du kände över stegen, har du glömt bort för länge sedan, för du har insett att stegen är orubblig och är omöjlig att få på fall. Du fortsätter klättra och snart ser du att flodens vatten forsar nerför ett storslaget vattenfall. Snart ser du också att en enorm bergskedja tornar upp sig där framme. En oerhört mäktig syn. Du fortsätter. Synen du sedan möter får dig att bara ropa ut i glädje, bortom bergen ser du havet i skenet av solnedgången. Vad som sedan kommer bortom havet är förmodligen något så ofattbart fantastiskt att jag inte ens kan föreställa mig det och jag tänker därför inte heller ens göra ett försök att beskriva det.   

Jag tror att livet fungerar ungefär såhär. Vi föds alla på en sån här plats med en stege bredvid oss. Vissa föds på en plats som är ganska vacker och det finns en hel del att beundra, medan andra hamnar på en mindre vacker plats med ganska lite att beundra. Men jag tror att oavsett vilken plats vi hamnar på, så är den för begränsad för att vi ska bli nöjda. Dessutom så tror jag att det finns en stege bredvid varenda människa, även om vi kanske har glömt bort den eftersom vi inte har förstått syftet med den eller att vi har förträngt den eftersom den ser för osäker ut. Den stegen är Jesus. Vi kan nöja oss med att stanna kvar på marken, men om vi vill uppleva hela den här världens skönhet så måste vi fatta tag i stegen och börja klättra.