theamazinglight

Gud uppskattar dig enormt mycket. Men det är inte för vad du gör eller vad du inte gör, som hans uppskattning kommer ifrån. Han uppskattar dig helt enkelt för den du är. Eftersom Gud uppskattar dig för den du är, så är det också så vi borde uppskatta varandra.

Om vi i större utsträckning uppskattar varandra för dem vi är, så tror jag att det kommer att leda till att vi också i större utsträckning vågar vara oss själva. Att vi människor så många gånger försöker bli eller vara någon annan, är enligt mig det största slöseriet som finns på denna jord. Gud skapade dig att vara du (om ni fattar vad jag menar). Om han hade velat att du skulle vara någon annan, så hade han ju givetvis skapat någon annan. Men nu har han ju skapat dig och vill därför att du ska vara du.    

Anledningen till att människor försöker bli någon annan tror jag till stor del beror på en känsla av att inte duga. Och genom att bli någon annan så tror vi att vi då kommer att duga. Jag menar att detta är helt meningslöst, av den väldigt enkla anledning att vi helt enkelt redan duger som vi är.

Känner du att människor omkring dig försöker förändra dig till att bli någon du inte är, så vill jag att du präntar in i ditt huvud, att: JAG DUGER SOM JAG ÄR!

(förresten så är det lika bra att du präntar in detta i huvudet, oavsett om du är i en sådan situation eller inte, för du duger ju helt enkelt som du är i vilken situation du än hamnar i. Så det är lika bra att alltid ha detta inpräntat.)  :)

För några dagar sedan så la jag upp låten ”my own little world” på bloggen. Jag har tänkt på den här låten en hel del sedan jag hörde den för första gången för någon vecka sedan. Jag har utifrån låten funderat mycket kring ”my own little world” och ”the bigger picture”. (Lyssna gärna på låten innan du läser detta inlägg, så hänger du lättare med på vad jag menar)

Vi människor är skapta till att leva i kärlek, harmoni och glädje med varandra och med Gud. Detta är the bigger picture eller den stora helheten. Eftersom vi är skapta till detta så handlar inte min egna lilla värld om mig. Mitt liv handlar om att föra in min egna lilla värld in i den stora helheten och bli en del av den.

Mitt liv handlar inte bara om mig, den handlar lika mycket om andra människor. Vi måste därför inkludera andra människor i vår egna lilla värld, först då bli våra liv del av något större: The bigger picture, den stora helheten. Desto mer vi inkluderar andra, desto mer blir vi också del av denna fantastiska helhet.

Jag tror att vi många gånger är rädda för att förlora något om vi ger oss ut utanför vår egna lilla värld, och vi försöker därför desperat att klamra oss fast innanför vår egen världs gränser, som vi har byggt upp. Jag tror dock inte att vi kan förlora något på att färdas utanför vår egen värld. Istället så tror jag att vi ute i den stora helheten kan erhålla fantastiska och oersättliga saker, som vi inte kan få någon annanstans. Därför tror jag att det är så vikigt att våga ge sig ut, för det är där denna världens härlighet finns. Stänger vi gränserna för vår egen lilla värld så går vi miste om härligheten som finns utanför.

Att min egna lilla värld skulle handla om mig, tror jag är en illusion. Tyvärr är det så att den här illusionen i olika stor uträckning har fått fäste hos oss alla. En illusions makt är dock inte absolut och kan därför brytas. Hur bryter vi då den här illusionens makt? Jag tror att vi helt enkelt måste ge oss ut, utanför vår egna lilla värld och in i den stora och sanna helheten. Då tror jag att vi mer och mer kommer inse att min egna lilla värld faktiskt inte handlar om mig, och har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller. Den handlar helt enkelt om något så mycket större och fantastiskare än så, och vi kan vara del av det.

För egen del så rör jag mig för sällan utanför min egen värld, och när jag gör det är stegen många gånger för korta. Men kanske kan det faktum att jag har blivit mer och mer medveten om detta, också göra att jag oftare lämnar min egna lilla värld och ger mig ut i den stora helheten. Och att jag då också vågar mig ut på vidder jag aldrig varit på tidigare. Då kan jag också i större utsträckning utforska och uppleva det fantastiska som finns därute. Jag hoppas i alla fall att min ökade medvetenhet om detta, kommer leda till det. För det är ute i den stora helheten jag vill att min egna lilla värld ska vara.

Något jag har märkt väldigt tydligt är att ju närmare jag kommer Gud, desto mer inser jag hur vansinnigt mycket jag är beroende av honom. Jag inser mer och mer hur pass starkt knuten min lycka är, till min relation med Gud. Jag är helt enkelt oerhört beroende av honom.

Beroende är ju vanligtvis något man inte associerar med något bra. Beroende av olika slag är allt som oftast i olika hög grad farligt och skadligt. Saker man är beroende av är många gånger antingen skadliga i sig, eller är skadligt i för stor mängd. Beroende av något kan också vara skadligt även om det man är beroende av är gott i sig. Detta om ens tillgång till detta på något sätt är väldigt skiftande, så att man vissa stunder måste klara sig utan det.

Ett sådant här skadligt beroende är faktiskt raka motsatsen till mitt beroende av Gud. För det första så är Gud alltigenom god, och jag kan därför också omöjligt få för mycket av honom. För det andra så är Gud, med allt vad han är, alltid tillgänglig för mig. Så därför behöver jag aldrig någonsin klara mig utan honom.

Beroende är många gånger skadligt, men eftersom Gud är alltigenom god och att det han kan ge mig aldrig tar slut, så är mitt beroende av Gud något oerhört fantastiskt. Därför är också mitt beroende av Gud inget jag borde motverka, utan istället utveckla.      

Nyligen fick jag veta att en kille i min parallellklass på gymnasiet hade tagit livet av sig. Jag kände honom inte, men jag hade en del lektioner tillsammans med honom, så jag hade trots allt pratat med honom vid några tillfällen. Han var en helt vanlig kille och jag kunde aldrig ana att något sådant här skulle hända. Detta fick mig att börja tänka. Hur många är det egentligen i min omgivning som mår dåligt, utan att jag ens har en aning om det?   

Att hjälpa andra människor är många gånger svårt, men det blir betydligt svårare om man inte ens vet om att en person behöver hjälp. Så mitt råd är helt enkelt: Berätta för någon om det är något som bekymrar dig.  

Om det är något som gör att du inte mår så bra och en kompis frågar dig hur det är med dig, använd då inte standardsvaret: jo, det är bra. Berätta vad det är som trycker dig. Det finns inte ett problem eller svårighet som du ska behöva ta dig igenom ensam. Vi människor hör ihop och ska därför också hjälpa varandra. Så berätta för andra varför du inte mår så bra, för jag är säker på att du har flera personer i din närhet som mer än gärna finns där för dig och vill hjälpa dig.

För mig är det en skrämmande tanke att det i just detta nu kan finnas personer runt omkring mig som inte mår så bra, utan att jag ens vet om det, och att jag därmed är närmast oförmögen att hjälpa eftersom jag inte har någon vetskap om det. Men oavsett om jag har denna vetskap eller inte, så kan jag åtminstone alltid försöka vara en positiv fläkt och glädjespridare vart jag än går, så att jag kanske kan vara till någon sorts hjälp i alla fall. Så det är min strävan att vara.    

Glöm inte heller bort att Gud mer än gärna tar hand om dina bekymmer om du låter honom göra det, och att han har en makalös förmåga att lösa dem.

Avslutningsvis så skickar jag med två bibelord som berör det jag har skrivit om idag.   

Galaterbrevet 6:2    Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

Första Petrusbrevet 5:7   Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.

Dagens inlägg är delvis kopplat till mitt senaste inlägg ”status” (så om du inte har läst det inlägget ännu, så kan du läsa det innan du börjar läsa detta). I inlägget så fastslog jag att status är meningslöst att sträva efter, eftersom vi redan har den högsta möjliga statusen, som också är oföränderlig. Jag kan tänka mig att följande fråga kan uppstå vid ett sådant här påstående: Om vi redan har en så enormt hög status, ska vi då bara luta oss tillbaka och nöja oss med det?  Mitt svar på den frågan är: Naturligtvis inte! Vi behöver inte sträva efter att skapa oss ett värde eller status, men det finns trots det mycket vi bör sträva efter. Något jag tror är oerhört viktigt (kanske till och med det viktigaste) för oss att sträva efter här i livet, är: att uppnå vår fulla potential.    

När Gud skapade dig, så byggde han samtidigt in en enorm och fantastisk potential att göra gott, inom dig. Vi ska dock inte känna något krav på oss att uppnå vår potential, för det kravet ställer inte Gud på oss. Vi ska istället försöka uppnå vår potential, av en vilja att visa Gud att han inte la denna potential inom oss förgäves. Han fyllde oss med vår potential för att han ansåg att den behövdes. Därför borde vi göra allt vi kan för att den inte ska gå till spillo.

Men hur uppnår man sin fulla potential? Jag tror att det enbart är med hjälp av Gud som vi kan göra det. Eftersom det var Gud som fyllde oss med denna enorma potential så är det också ytterst han som är det enda verktyget, som till fullo kan släppa ut denna potential.

Tro på den potential som Gud har lagt inom dig, och tro på hans på hans kraft att också frigöra den. Släpp alla krav, var dig själv och sök Gud. Då kommer Gud också att hjälpa dig att låsa upp, och släppa lös potentialen inom dig. Antingen sakta men säkert, eller också med dunder och brak.    

Det finns en enorm och fantastisk potential i just dig!  Det finns också en Gud som vill lösgöra denna flod av potential som finns inom dig. Han vill öppna dammluckorna på vid gavel, så att floden kan forsa fram.  Det är bara han som kan få dammen att rämna. Låt honom göra det! Det är båda du och han värd. 

Vi lever i en värld där status är väldigt viktigt och det ställs stora krav på oss att ”bli någon”. Att sträva efter status kan enligt mig bara leda till två saker. Antingen så når man inte den statusen man hade önskat, och man känner sig då otillräcklig. Eller så når man den status man från början eftersträvade, men inser sedan att det hela var meningslöst.

En strävan efter att ”bli någon” är oundvikligen fruktlöst, eftersom du helt enkelt redan ”är någon”, detta helt oberoende av vilken status du har. Det är Du som har ett värde och inte den status du har, den är fullständigt irrelevant.

Den status du har i Guds ögon är av en helt annan karaktär än den världsliga statusen. Den status du har i Guds ögon baseras enbart på den enorma kärleken han har till dig. Vi jämför och värderar många gånger människor utifrån deras världsliga status . Gud kan däremot inte jämföra människors status, eftersom alla människor har samma status i hans ögon. Vi har samma status i Guds ögon, eftersom vår status är knuten till hans kärlek till oss, och Gud älskar varenda människa lika mycket. Därför är din status i Guds ögon alltid oberoende av din världsliga status. Vilken världslig status du har blir helt enkelt helt irrelevant, när din egentliga status som människa är knuten till Guds oföränderliga och enorma kärlek till dig.             

Om Gud ansåg att det var viktigt för människor att ha hög världslig status, så hade han väl knappast kommit ner till den här jorden som snickareson, umgåtts med utstötta och valt att rida in i Jerusalem på en liten åsna? Status är inte relevant för Gud. Vad som är relevant för Gud är helt enkelt Du! Gud definierar inte oss utifrån vår status, vilket vi människor ofta gör. Därför älskar Gud dig för den du är, och inte baserat på hur många facebookvänner du har.  

Vi borde sluta sträva efter meningslösa statusgrejer. Försöker man höja sin egen status, så hamnar man också ganska lätt i situationer då man trampar på någon annan för att komma högre upp.

I mitt nästa inlägg så skriver jag om något vi borde sträva efter istället för status. Något som är oerhört mycket mer fruktbart än statussträvande.      

http://www.youtube.com/watch?v=BKmdIdQg3Ks&feature=related

En fantastisk sammanfattning av vem Gud är.

När man bygger ett hus är det bäst att man låter snickare som har kunskapen om hur man bygger ett hus, göra det. Om jag själv skulle bygga ett, så skulle det förmodligen bli obeboeligt. Vet man inte hur man bygger ett hus gör man klokt i att lita på den som vet hur man gör. Snickare vet hur man bygger bra och fina hus (de flesta i alla fall), medan jag inte vet någonting. Skulle jag då bestämma mig för att jag vet bättre och t.ex. lägga golvet i köket på egen hand, så skulle resultatet inte bli något vidare. Jag skulle säkerligen ångra mig rejält när golvet är iskallt eftersom isoleringen är dålig och när jag upptäcker att det är stora glipor mellan golvplankorna. Golvet hade blivit mycket bättre om jag hade låtit en fackman lägga det.

Med bakgrund av detta, tänk dig att ditt liv är ett hus. Jag tror att vi har ritningen till hur man bygger ett vackert hus som håller i ur och skur. Denna ritning är Bibeln. Följer vi ritningen så kommer också huset bli fantastiskt. Vad vet vi själva egentligen om hur man skapar ett bra liv? Borde vi inte istället lita på den som skapade livet från första början? Gud är den som vet bäst hur vi ska bygga våra hus, därför borde vi lita på honom och ge honom utrymme att göra det.

C.S Lewis sa något vi borde tänka på när vi börjar ifrågasätta vad Gud håller på med och tror att vi vet bättre: "When you are arguing against Him you are arguing against the very power that makes you able to argue at all."       

Vi begränsar vår förståelse av Gud när vi enbart använder vår logik för att förstå honom. Detta eftersom vår logik är begränsad och Gud befinner sig ljusår över vår logiska förmåga. Vi måste inse att vi inte kan förstå Gud utifrån de ramar som vår logik sätter upp. Desto mer vi inser och accepterar att Gud befinner sig utanför dessa ramar, desto mer tror jag att vi också kan förstå honom och hans vägar. Vi människor har många gånger en stark tilltro till vår logik och jag tror att vi också många gånger har svårt att acceptera att det kan finnas något som är högre än logiken. Att enbart inse och acceptera att logiken inte helt och hållet kan förklara Gud och hans vägar, ger i sig bättre förståelse av Gud. På så sätt förstår man att logikens ramar inte är Guds ramar. Han rör sig utanför. Och att förstå detta ger oss också större förståelse av vem Gud är.

Om vi tror att vi helt kan förstå Gud utifrån vår logik, så är det samma sak som om man hela livet hade bott i ett hus utan fönster, och sedan tro att man kan ge en bra bild av vad som kan finnas utanför huset.

Som tur är så är Gud på många olika sätt i allra högsta grad ändå närvarande i det ”hus” vi lever i. Därför kan vi också genom att söka Gud, ändå få en någorlunda bra bild av vad som finns bortom ”husets väggar”.     

Jesus fick frågan en gång om vad som är viktigast för människan att göra. På detta svarade Jesus att det absolut viktigaste är att man ska älska Gud med hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft. Det näst viktigaste är att man ska älska sin nästa som sig själv. När jag har tänkt på det första budet har jag många gånger tänkt att Gud är väldigt självisk som menar att det absolut viktigaste är att man ska älska honom. Jag har funderat en del på det här och kommit fram till att så inte är fallet. Jag tror att det första budet helt enkelt är en förutsättning för att man ska kunna leva upp till det andra. Älskar man Gud, så älskar man också själva kärleken och det kan nog behövas, för det är en hel del kärlek man ska sprida om man ska uppfylla det andra budet.

Gud förväntar sig inte eller kräver att vi fullt ut ska leva upp till de här buden. Jag tror att han är väl medveten om att vi inte alltid kan göra det. Men jag tror att Gud har satt upp de här buden för att det är just det här vi alltid ska sträva efter. Strävar man efter något så brukar man ju också åtminstone komma en bit på vägen. Jag är helt övertygad om att ju mer vi lever våra liv efter de här buden, desto mer och mer fantastiskt kommer våra liv bli, inte bara för oss själva utan även för människor i vår närhet.   

Vi människor strävar mer eller mindre efter att bli bättre och godare människor. Detta kan man göra antingen genom att titta bakåt och försöka hålla det onda och mörka borta, eller så kan man hålla blicken framåt och försöka närma sig det ljusa och goda. Ofta så har vi förmodligen någon form av kombination av de här vägarna, i vår strävan efter att bli bättre människor. Jag tror att det finns en risk i att för mycket rikta sitt fokus bakåt och anstränga sig för att hålla det mörka borta. Det kan då lätt bli så att det bara är det mörka du ser omkring dig. Genom att rikta blicken för mycket bakåt mot det mörka när du går genom livet, ökar risken också för att du ska snubbla, och därmed hamna i det mörker du försöker undvika. Genom att rikta sitt fokus för mycket mot mörkret, så glömmer man också lätt bort att närma sig ljuset. Därmed kan det bli så att man på något sätt hamnar i något sorts mellanläge mellan det ljusa och det mörka.

Jag tror istället att det bästa är att man i så stor utsträckning som möjligt vänder blicken framåt, och i allt försöker närma sig ljuset. Fylls man av ljuset så hålls också mörkret per automatik borta från en. Ljus skingrar mörker. Rör man sig mot ljuset, så rör man sig längre bort från mörkret. Då behöver man heller inte ägna någon energi åt att hålla det mörka borta. Ju mer ljus man har inom sig, desto mindre plats finns det över för mörker.

Faktum är att man omöjligt kan undvika mörker utan ljus. Så sök därför ljuset för att undvika att ditt inre fylls av mörker. (Behöver väl knappast säga varifrån jag tror att allt ljus kommer ifrån, och därmed var vi borde söka det.) :)  

Våra hjärtan befinner sig i en konstant förändringsprocess, ibland är den mer påtaglig och ibland är den mer stillsam. Det är en förändringsprocess som vi har den yttersta kontrollen över. Det är vi som bestämmer i vilken riktning förändringen ska ske.

Vi måste fråga oss vad vi vill fylla våra hjärtan med. Vi måste också inse att vi formar våra hjärtan varje dag, varje timme och varje minut. Sedan måste vi hitta den riktning vi vill att förändringen ska ske i. Jag försöker hålla min riktning mot Gud, för hos Gud finns allt jag vill fylla mitt hjärta med. Trots att jag ibland hamnar snett och tappar fokus, så är det mitt hjärtas längtan att röra sig i den riktningen.

Gud försöker inte kontrollera våra handlingar. Han vill att vi enbart ska göra goda handlingar gentemot varandra, men att kontrollera och styra oss är inga arbetsmetoder han använder för att uppnå detta. Istället så vill han förändra våra hjärtan, för att vi genom egen vilja i allt ska vilja göra gott. Gud vill inte tvinga oss till att göra gott, han vill att vi i våra hjärtan ska vilja göra det ändå. Just därför är Gud så angelägen om att få vara del av hjärtats förändringsprocess hos varenda människa.      

Många undrar hur man kan tro på en Gud man inte ser. Jag ska göra en illustration som visar att det faktiskt inte är några konstigheter med det. Jag upplever att Gud på många sätt är som gravitationen. Jag kan inte se gravitationen, men jag känner den i alla fall. Jag kan varken se den eller ta på den. Jag kan heller inte riktigt förklara varför den fungerar eller hur den fungerar, men jag känner att den i allra högsta grad är verklig. Likadant är det med Gud, jag kan inte se honom, men jag känner ändå att han är verklig.  

Man kan gå genom hela livet utan att ha en aning om att gravitationen finns, men den är trots det helt avgörande för ens existens. På samma sätt tror jag att det är med Gud. Jag tror att oavsett om man tror att Gud finns eller inte, så är han helt totalt avgörande för världens och varenda människas existens.

Eftersom jag vet om och känner gravitationen, så kan jag också se dess verkningar runt omkring mig. Om jag däremot inte hade trott på gravitationen, så hade jag ju heller knappast kunnat förstå vilken enorm betydelse den har. När det gäller Gud så upplever jag både att jag vet och känner att han finns, och därför kan jag också se och uppleva hans härlighet runt omkring mig.   

När jag tänker på Jesus liv på den här jorden, så ser jag det som en omöjlighet att han inte skulle bry sig enormt mycket om varenda människa på den här jorden. Gud kom ner till jorden och blev som en av oss. Gud blev människa genom Jesus och blev, av sin egen skapelse: förnedrad, torterad och dödad. Detta gjorde han för vår skull. Han kunde välja att göra exakt vad som helst (då menar jag också bokstavligt talat exakt vad som helst), men för vår skull så valde han att genomlida allt detta. Enligt mig är det omöjligt att Gud bara skulle bry sig lite halvt om oss eller bara bry sig om vissa människor. Ett sådant tänkesätt går helt enkelt inte ihop med vad Gud faktiskt gjorde genom Jesus för tvåtusen år sedan. Med Jesu liv i åtanke så är det enligt mig helt enkelt omöjligt att tänka att lidande på något sätt skulle bero på Guds illvilja eller bristande engagemang.

Om det Bibeln berättar om Jesus är sant, så finns det inte en chans att Gud tvåtusen år senare har slutat bry sig om oss. Om det ens är möjligt så måste Gud bry sig ännu mer om den här världen nu, än han gjorde innan Jesus kom hit. Genom Jesu död så satte Gud verkligen ett värde på den här världen. Gud gjorde oss värdiga att dö för och något högre värde än det kan den här världen omöjligt få. Att tro att Gud inte verkar bry sig längre efter att ha satt detta skyhöga värde på oss, går helt enkelt inte ihop. Antingen så bryr han sig inte alls eftersom han inte finns, eller så finns han och bryr sig då något enormt mycket om oss. Enligt mig kan det inte finnas något mellanting.

Om du någon gång befinner dig i en situation då du känner dig övergiven, sätt dig då och fundera över Jesu liv och vad han faktiskt genomled för din skull. Då är jag övertygad om att du också kan se att det inte finns en chans att Gud har övergivit dig eller av illvilja låtit dig hamna i den här situationen. Då tror jag att du också kommer att se att Gud i detta nu ser på dig och den situationen du befinner dig i, och att han inte ser dig med en dömande blick, med en krävande blick eller med en föraktande blick, utan enbart med kärlekens blick.

Jesu liv på den här jorden var från början till slut en enda lång kärleksförklaring till oss människor. Jesu liv är det ultimata kärleksbeviset från Gud till oss människor, och det är ett kärleksbevis så oerhört starkt att dess giltighet gäller än idag och kommer att gälla för all framtid. Det kärleksbeviset är också mer än tillräckligt starkt för att också innefatta just dig!   

Om du någon gång har fått höra en dum kommentar om din vikt, utseende eller vad som helst. Då är det något du överhuvudtaget inte behöver ta till dig. En sådan kommentar innebär inte på något sätt att det är något fel med dig eller att du behöver rätta till något. Däremot är det den som säger detta som har gjort fel och behöver vända sig till sig själv, och rätta till detta inom sig. Gud har skapat dig till att se ut som du gör, och vara den du är. Gud har däremot inte skapat den andra personen till att säga elaka kommentarer, utan till att säga kärleksfulla. Så vem är det egentligen som behöver ändra på sig? Du eller den andra? Livet blir helt enkelt så mycket lättare om man ser på saker utifrån Guds ögon.